Julian är inne i den härliga trotsålder som drabbar ALLA barn någon gång, mellan två och tre trotsar de flesta barn om inte något är fel. Även de beskedligaste små änglar använder ordet nej och skrik som vapen mot sina otäcka föräldrar. Alla föräldrar, inklusive jag själv, tror ju att just min lilla goding kommer att vara undantaget som bekräftar regeln, men sanningen är ju att trotset är ett sundhetstecken. Barn behöver testa gränser och de testar där de är mest trygga, oftast hemma med andra ord.
Med det sagt måste jag ändå tillstå att även om trotset är sunt är det för jävla tråkigt. Både för föräldern och för barnet. Bilden här ovan visar en utmattad förälder och en utmattad två-åring efter en timmeslång maktkamp om städning.Julian skrek:
-Nej stänna, pappa kan!
Christoffer replikerade:
-Nej, Julian ska städa!
-AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH nej kan, pappa stänna.
I ca en timme höll det på.
Christoffer fick sedan hålla i hans händer och stoppa tågbanan i händerna på Julian och sen föra händerna till korgen där bitarna ligger. Allt under vansinniga tjut.
Men ger man ner på en grej kommer det att bli sjufallt värre nästa gång. Maktkamp, hela tiden, en del är viktiga andra inte.
Efteråt var både Julian och Cirre helt slut. De somnade i soffan som vänner.
Det är det enda som är positivt, lugnt efter den rasande trotsstormen.
Det gäller att härda ut och att välja sina strider. Inget av dessa tvåting är lätt, tycker jag. Livet är en kamp om mångt och mycket :-)
SvaraRadera