När man måste gå till vårdcentralen.

 Harry kom en morgon och skulle springa in till vårt sovrum, snubblade olyckligt och föll och slog i sitt ögonbryn. det var ett ganska beskedligt sår, men det slutade inte att blöda så vi fick gå till doktorn.

Så här tyckte Julian att han skulle vara klädd när han följde med lillebror till VC. Hans ganska jättetråkiga mamma sa nej. Jag tyckte att det kändes ganska överdrivet att gå iväg så, faktiskt.

Väl hos doktorn blev det succé. Doktorn var en äldre herre med vitt hår och skägg........Ja ganska lik någon som faktiskt varit på besök hos en del snälla barn nu nyligen.

- NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄJ Tomten, NÄÄÄÄÄÄJ TOMTEN, skrek Harry när doktorn kom in.
- Men jej är ikke tomten jej är doktorn, sa Doktorn.
-Nääääääj TOMTEN, skrek Harry.

Tom..nej menar Doktorn rengjorde Harrys sår alltmedan han emellanåt vände sig till mig och väste:
-KVÄV ikke ongen.
Jag hade det ärofulla uppdraget att hålla still honom under tiden det tejpadas sår, helst då tydligen utan att kväva honom.
På vägen ut så sa Harry mycket lättat :- Hejjå hejjå.
-Hej då, sa Doktorn, jamenn var du flink till o hålle ongen din still, sa han sen till mig.
( Antar att han menar då jag inte såg att strypa honom)

På vägen hem sa Harry om och om igen.
-Nä Tomten komma, tomten är på mestern.
- Ja sa jag och Julian, nu är tomten på semester.
 Gick sedan hem med två barn som inte var det minsta kvävda och såret var nästan bortglömt. Skönt när det går bra ändå.