En morgon i fängelsehålan

Idag blev jag väckt klockan 8.00 med skrik: 

-Mamma, gecka biar. ( mamma ska leka med bilar.) 

Försökte göra en fint och plocka fram en massa bilar och gick och la mig igen. Icke sa nicke, fick en sträng order:

-Mamma sitta där. Mamma nej soba.

Myndigt pekande med ett tjockt pekfinger på en mycket exakt plats på mattan. Det var bara att kapitulera, sätta på sig morgonrocken och leka med bilar med min äldsta son. Jag får för övrigt inte använda några bilar, förutom en ful liten plastbil med LF-logga som dessvärre var borta idag. Alltså fick jag bara titta på. Mitt i leken kom han på:

- Bommabil borta, Gungabil borta. Buss borta

-Mmmm de är nog nere, mormorsbil och gunnarsbil.

-Mamma! 

Återigen ett tjockt pekfinger som visade att jag gjorde bäst i att hasa mig ner för trappan och hämta de roligaste bilarna. Som den lydiga person jag är gick jag genast ner för att utföra denna nya order.

-Mamma, Jujja dänta här, skrek han efter mig. 

Vad bra tänkte jag, då kan man ju kanske passa på att sätta på kaffe när man ändå är nere. 

Hör plötsligt en duns, in i köket springer en pyjamasklädd Julian och tar mig på bar gärning när jag maskar på jobbet.

-Mamma sitta boppe. ( Sitta uppe alltså, på övervåningen,) sa han strängt.

Så det var bara att skamset lomma upp med bilarna med en strängt överblickande unge i hälarna. Man får ju förstå att man inte är betrodd längre när man sviker ett förtroende så. Det var för övrigt den första gången han tog sig ner för trappan själv. Nu kan man inte hålla på och luras längre.